”Klick” —–> VolonType

Snart är vårt första år som byrå över. Det måste summeras, reflekteras och framför allt tackas en hel del. Här kommer därför ett stort tack (och varma kramar) till alla som under 2009 hjälpt oss att vara Volontaire.

1. Malin Berg, Henrik Bohman och Elisabet Fischer för att ni pitchade på det globala Adidaskontot. Helt öppet, inför alla. Ni fick en nominering i 100-wattaren, silver i Spinn, brons i Eurobest och den globala reklambranschens respekt. Vi lyfter på hatten.

2. Alla ni som deltog i sommarkursen Volontaire ¹⁰⁰ och förbättrade världen: Emerentia Leifsdotter Lund,Kim Andersson, Philip Jonzon Jarl, Anders Nyberg, Anders Rundqvist, Gustav Jerlardtz, Emil Forsén, Marcus Sjögren, Linn Bergman, Linn Styrwoldt, Mikael Jonsson, Viktor Jacobsson, Robin Günter, Elin Aram, Stephanie Moradi, Patrik Beskow, Fredrik Mattsson, Adriane van Segguelen, Daniel Norén, Carl Hallberg, Peter Röjhammar, Janna Norberg Bernspång, Erik Gollne, Mia Berg, Henrik Bohman, Jasna Ceric, Per Torberger, Johan Loman, Sanna Pahlavani, Hedvig Myhrman, Anders Häger Jönson, Stefan Leijon, Christian Hammar, Ämeli Hansson, Ronnie Johansson, Linn Sundqvist, Hanna Rönn, Mikael Carlsson, Josefine Thronell, Leo Magnusson, Mai-Li Hammargren, Erik Yström, José Hernandez, Malin Berg, Christian Lundh, Robert Höglund, Alexander Forsén, Sophie Truedsson, Alexander Hederby, Johan Lövblad, Marcus Bergström, Christofer Weider, Desiré Engström och Shahan Lilja. (Ett extra tack till Sarah Fridlizius, som nu jobbar hos oss!) Ni gav oss er tid. Ni får en djup bugning tillbaka.

3. Leo Magnusson, Magnus Klang, Charlotte Karlberg, Leon Burling och Mikael Török för att ni vill ta det estniska popbandet Apelsin till den nigerianska staden Jos. Ni är inte kloka.

4. Petter Prinz och Kalle Hagman för att ni gjorde en juicepress av en Brämhultsflaska. Det blev ett helt nytt pantsystem till slut.

5. Johan Kikas, Peter Holm, Jonas Tränk, Karin Zingmark, Karin Ljungstig, Hans Skarplöth, Kaj af Kleen, Mark Majzner, Ola Persson, Maria Sparr, Krister Udd, Nils Erik Engström, Arne Johnsson, Mattias Fahlén, Karin Kronborg, Karl-Oskar Tjernström, Christina Olsen, Thomas Anderfelt, Robert Aderbauer, Anna-Klara Lindskog, Peter Nilsson, Cathrine Ossborn, Charlotte Boij, Johanna Hall, Daniel Vaccino, Dan Lennhammar, Jeroen Gulickx, Nils Ekstrand, Johan Lopes, Johan Lindqvist, Monia Johansson, Jenny Ljungberg, Mike Rooseboom, Sara Englund, Per Fransson, Per Ellingsen, Jessica Löwenhielm, Lina Hansson, Lasse Camehagen, Amanda Harrison, Erik Wåhlström, Saila Ström, Margareta Hällqvist, Sarah Tjellander, Micke Rosén, Ivo Akabaliev, Camilla Blomqvist, David Sundin, Jacob Åström, Hans Hovmöller, Tomas Nöjd, Anna Öster, Anne Carp, Eva-Lena Karlsson, Ylva Strindlund, Ola Ahlvarsson, Fanny Zakrisson, Emma Ångström, Malin Johansson, Niclas Fröberg, Anders Hedgren, Martin Kjebon, Marcus Kurn, Staffan Ryberg, Joanna Sundström, Ebba von Sydow, Anne Cederhage, Magnus Jakobsson, Ulf Enhörning, Annika Berner, Victor Pyk, Martin Löfqvist, Olle Nordell, Johan Loman, Lotta Lundgren, Martin Johansen, Karl Wikström, Kristoffer Triumf, Emily Augustson, Alfred Malmros, Ninni Lundblad, Sara Haag, Mårten Evers, Max Larsson von Reybekiel, Alexander Aaseby, Sebastian Aaseby, Anders Fransson, Fredrik Kjellgren, Joakim Kaminsky, Karin Ernerot, Mauricio Molinari, Olle Lindgren, Martin Gumpert, Marcus Gners, Erik Undéhn, Fredrika Palmstierna, Mattias Åkerberg, Anna Röst, Philip & Bez, Molly Karlberg, Nina Åkestam, Joakim Labraaten, Roberta Ellingsen Holm, Calle Sjönell, Frida Björkman, Calle Wahlström, Magnus Brodd, Bugge Zetterberg Odh, Bon-Hee Nilsson, Erşan Çürüklü, Michaela Pålsson, William Easton, Carl Ewald Jannerfeldt, Cecilia Dufils, Martin Cedergren, Nicke Bergström, Christopher Hansby, Giorgio Cantù, Hayri Er, Devi Brunson, Emanuel Sidea, Fatih Okan, Felipe Montt, Anna Romson, Sofia Strömberg, Barbro Ohlson Smith, Frédéric Raillard, Farid Mokart, Martin Lundgren, Henning Wijkmark, Lennart Claesson, Charlotte Lund, Dragana Vujanović och Viktor Bolin för att ni inspirerar oss, utmanar oss och finansierar oss.

6. ”Anonym”. För alla skratt och ofrivillig motivation.

7. Tidningarna Resumé och Dagens Media för att ni skrev om oss när vi förtjänade det.

8 . Tidningarna Resumé och Dagens Media för att ni skrev om oss när vi inte förtjänade det.

9. Alla ni som umgås med oss på Twitter, Facebook, Wordpress, Delicious, Flickr, Slideshare, Vimeo och Google Wave.

10. Alla ni som umgås med oss IRL (Särskilt Tor Rauden Källstigen för ljud och ljus).

11. FRA, Komm och andra märkliga organisationer som tittat, lyssnat och stört sig på oss.

12. Vår hiss som trollat bort möten, besökare och all rimlig logik. Extra poäng för psykbrytet du framkallade hos eleverna från Johnson & Wales i somras.

13. Telefonväxelsystemet ”Telia Centrex” för att du är som du låter: elak, talanglös och hjärndöd.

14. Vår fasta telefon för att du tog över där Centrex slutade.

15. Alla som skickar bluffakturor. Ni är kul. Hoppas att ni gillar ”motorcyklar”.

16. De begåvade hyresgästerna av vårt skrivbord: Raoul Galli, socialantropologen som tittade på oss. David Morgenstern, psykologen som lyssnade på oss. Jonas Lidman, Kaospiloten som tävlade med oss i innovation. Bengt Vernberg, Testfaktas grundare som, well, testat oss. Jimmy Lindh som programmerade. Rebekka Quiroz Wiberg som sytt fina saker hos oss. Dan Berglund som gjorde den finaste filmen (premiär i januari på kontoret!). Och Ana Londono, som designar skor hos oss just nu. Ni lär oss så mycket.

17. Malin Åkersten Triumf för att du följde ditt hjärta.

18. Madame Börje för att du är ”Kicki” och ”Kerstin” (och förmodligen vet vad det betyder).

19. Våra vänner Taxi Taxi!, Jonathan Johansson och Markus Krunegård för att ni fyllt vårt kontor med bra musik.

20. Peter Englund för att du skrev om French 75 och därmed väckte vår längtan att förstöra champagne. Lite för ofta.

21. Systembolaget och Ryska Posten som levererade nämnd champagne tillsammans med ohipp öl och torrt tyskt vin.

22. Jesus Kristus, Guds son.

23. Piratebayrättegången som gav oss chansen att göra något 4 the lulz.

24. Reklam The City för att du fick Calle att skratta en hel förmiddag (OBS Sant).

25. Akademiska Roddklubben för att du nästan dränkte halva byrån (OBS Sant).

26. Johan Östlund för att du är en sann gentleman av rätta virket.

27. Igor Zimmermann för ”däggdjuren”.

28. Dan Morén för den där whiteboarden som vi fått, men glömt att hämta.

29. Studenterna på Berghs, Beckmans och Handels för att ni är framtiden.

30. Korea. För Bibimbap.

31. Dåren rakt över gatan som tycker att vi jobbar för sent på kvällarna. Köp en rullgardin.

32. Polisen som använde våra lokaler som stake-out.

33. Rutan. För att du limstiftar heltäckningsmattan, din bitch (bokstavligen).

34. Kanye West.

35. Du som läser det här. Tack.

/Volontaire

”10 crucial consumer trends for 2010″. Somna inte nu. Jag vet att du, liksom resten av mänskligheten, kräks lite i munnen när du läser trendanalyser. Personligen tröttnar jag ganska snabbt på alla konstruerade ord som skall beskriva heta trender. ”Brand Butler”, ”Sellsumers”… skjut mig i huvudet. Givetvis läser jag smeten ändå. I den senaste rapporten beskrivs hur urbaniseringen nu nått höjder som gör att kreativiteten i ännu högre grad kommer att utgå ifrån ”mega-cities” framöver.

Problemet är att jag inte håller med. Om det är någonting The Wild Wild Web har lett till så är det motsatsen. Aldrig förut har vi bonnläppar haft sådan obegränsad tillgång till kultur, produkter och influenser som nu. Hela poängen är ju den decentralisering som skett tack vare nätet. Är du med? Är det rimligt att tro att innovation kommer att begränsas till städer när det inte längre är nödvändigt att bo där för att ”hänga med”. Nej, det är det inte. Det är nämligen feltänkt, tror jag.

Vad tror du?

/Patrick

Hej allihop. Det pratas mycket om ”det nya” just nu. Jag hämtar en historiebok, så pratar vi lite om det gamla istället.

Här är en graf över dominerande kommunikationsformer de senaste 37000 åren. Som vi tydligt ser, har det som lite slarvigt kallas Konversation varit det främsta sättet att kommunicera i ungefär 36900 år. Under 1900-talet dominerade det som lite slarvigt kallas Massmedia. Det massmediala envägsbudskapet var ett alldeles utmärkt verktyg för tillverkning och distribution av lögner (Se Propaganda i nämnd historiebok). Under andra halvan av 1900-talet skapades det som lite slarvigt kallas Internet. De senaste 15 åren har denna nya tekniska plattform visat sig vara ett utmärkt verktyg för det gamla sättet att kommunicera, med den betydande skillnaden att all information är tillgänglig för ungefär 1,5 miljarder människor hela tiden och därför sprids mycket, mycket fortare än för 37000 år sedan.

Om vi ersätter ordet Information med Makt, upptäcker vi ganska fort att det inträffat ett maktskifte som utmanar samtliga 1900-talsstrukturer. Skivbolaget är en 1900-talsstruktur. TV-kanalen är en 1900-talsstruktur. Reklambyrån är en 1900-talsstruktur. Vi är mellanhänder mellan tillverkare och användare. Och om vi vill ha vårt existensberättigande förlängt, bör vi omformulera våra respektive verksamheter till att tillföra mer än vi tar i anspråk.

I vår specifika yrkeskår kan vi till exempel sluta tro att vårt jobb handlar om att sända ut kontrollerade budskap till passiva, potentiella konsumenter i form av reklamkampanjer i köpta mediekanaler och istället fokusera på att ge människor något användbart att prata om istället.

Det är spännande. Det är roligt. Det är relevant. Men det är inte nytt. Och det är inte revolutionerande. Det är en återgång till hur världen såg ut innan Joseph Goebbels.

/David

Fredrik Strage vann priset “årets förnyare” i Stora Journalistpriset förra året med sin artikelserie om de största rockögonblicken. (Strage gjorde givetvis listan tillsammans med sina läsare.) Det är ju underbart att samma princip, fast ännu ambitiösare, nu anammas av nyhetsjournalistiken.

SvD har sedan någon vecka tillbaka ställt processen för klassisk journalistik upp och ner. Istället för att journalisten själv gör hela jobbet, dvs undersöker, intervjuar, skriver och sedan trycker resultatet så gör man tvärt om. Visst är det elegant!

Alltså, lite enkelt: Istället för att nyheten “slutar” på nätet med läsarkommentarer så börjar man med dem. Man börjar med att nyheten publiceras, ganska skissartad, i bloggform och sedan bygger journalisten artikeln tillsammans med läsarna som ger tips, hjälp och input. Slutresultatet hamnar slutligen i den papperstidningen. Snacka om att på riktigt vilja ta sina läsare på allvar och ta dem närmare läsandet. Hatten av.

Är det räddningen för papperstidningen? Ingen aning. Blir det spännande, modern och utforskande journalistik? Ja, det blir det.

/Patrick

Enkelhet och ansvar genomsyrar alla delar av Brämhults verksamhet. Det lilla presseriet utanför Borås har en personlig relation till många odlare runtom i världen och transporterar helst frukterna med båt eftersom det ger minst miljöpåverkan. Själva pressningen bygger på enkelhet med fokus på sunda råvaror utan några tillsatser. Överblivna skal och fruktkött slängs inte, utan blir mat till grannböndernas mjölkkor.

Det finns ETT problem.

Den kända Brämhultsflaskan är inte med i pantsystemet, eftersom innehållet är en färskvara och jäser efter 18 dagar, vilket i den nuvarande panthanteringen skulle skapa sanitära problem. Istället har företaget förlitat sig på att kunderna själva lämnar flaskorna i kärlen för hårdplats på sin närmaste återvinningsstation.

Men inte nu längre.

Vi har tillsammans med Kalle Hagman och Petter Prinz lanserat ett helt nytt pantsystem:
Om kunden inte slänger flaskan, utan istället gör om den till något användbart och visar upp resultatet, får de en ny flaska juice gratis av Brämhults.

För att visa möjligheterna med det nya pantsystemet, har Brämhults presenterat tre förslag på upcycling av flaskorna: en kanna att vattna blommor med, en ballongpump och en juicepress! De uppladdade filmerna från kunderna kommer att samlas på YouTubekanalen bramhultsrejuice.

Du har kommunikationsbranschens viktigaste jobb. Jag tycker därför att det är ”kul” att du väljer att företräda oss via en hederlig helsida i morgonpressen. Jag har dock några frågor:

1. Varför gör du en printannons? (de där medlemmarna du nämner i annonsen är inte världsledande för att de sysslar med tryckt media. De jobbar nästan uteslutande i andra kanaler.)

2. Varför gör du en printannons? (Vår ”industri” kan nå Maud på smartare, effektivare och mer innovativa sätt. Tro mig.)

3. Varför gör du en printannons?  (Hatar du träd? Avverkad skog som kanal känns väl inte så ”modernt”)

4. Varför gör du en printannons? (Skulle det inte vara mer spännande att föra vår bransch nytta i bevis via till exempel en ”handling”, ”nytta” eller liknande?)

5. Varför gör du en printannons? (…samma printannons i alla tidningar? Vet du inte vilken tidning Maud läser?)

6. Varför gör du en printannons? (där du hotar med att personligen överlämna ytterligare en bit död skog i form av ”byråboken”? Har inte Maud tillgång till Google?)

Hoppas på svar i kommentarfältet nedan!

Mvh/Patrick

”Hej!

Är du rasist med internetuppkoppling? Grattis! Då får du vara med i SD:s kampanjstab! Din uppgift blir att kommentera artiklar. Alla artiklar. Oavsett vad de råkar handla om, är det din uppgift att vrida frågan till att handla om invandrare.

Exempel: Handlar artikeln om äldrevården? Nej, den handlar ju om hur svensk invandringspolitik stjäl pengar av de gamla!

VIKTIGT: skriv inte uppenbart rasistiska inlägg (de raderas då). Använd dig istället av omskrivningar av typen ”självutplånande” eller ”socialt förödande” invandringspolitik. Vårt syfte är att ju normalisera och avdramatisera debatten gällande invandringen. Vi vill ge intrycket att detta är en viktig fråga som alla svenskar går och tänker på. Hela tiden. Dygnet runt. När vi väl vunnit valet och fått några mandat, så höjer vi temperaturen i riksdagshuset!

Nu kör vi så det ryker! Lycka till!

/J.”

(Satirisk grafik av Dan Berglund)

————————————————————————————————————————–

Min personliga strategi är att bemöta dessa artikelkommentatorer med en blandning av humor, ironi och klädsam sarkasm. Det enklaste sättet att ”klä av” mörkermännen är att spela dum och inte förstå vad de menar. Låt dem prata, men inte om det de vill prata om. Då blommar de oftast ut som de fullblodsrasister de är. Det hela blir ganska kul. Och tragiskt.

/Patrick

PS. När vi anordnade sommarkursen Volontaire¹⁰⁰ i somras, handlade ett av uppdragen om att begränsa möjligheterna för partier som Sverigedemokraterna att bli invalda i riksdagen.
Här är två av förslagen:

Se resten av uppdragen och de fantastiska lösningarna här. DS

Pelle Snickars är forskningschef på Kungliga Biblioteket och skriver ofta insiktsfulla texter i SvD om allt ifrån cloud computing till semantiska webben. Senast skrev han om Google Books och vad det gör med upphovsrätten. Framgår det att jag tycker att Snickars är en smart rackare?

Hursom, i gårdagens SvD skriver Kjell Bohlund, ordförande i svenska förläggareföreningen, en sur replik till Snickars. Kjelle argumenterar, tycker och upprörs. Han är rackarns upprörd helt enkelt.

Men mest lyckas han med konststycket att framstå som ett nytt tillskott i uppsättningen ”Walking With Dinosaurs” på Globen, förlåt ”Ericsson Globe Arena”. (Denna typ av sponsring är för övrigt värt ett helt eget inlägg.)

Anyway, Kjell kan använda en paragraf från 1809, eller annan valfri lag som stiftades innan slaveriets avskaffande. Det handlar inte om huruvida Kjell har ”rätt” och Snickars och Google ”fel”. Det handlar inte ens om subjektivt tyckande. Det handlar om verkligheten. Jan Stenbeck myntade en värdeordning som lyder: Pengar vinner över idén, politiken vinner över pengarna och tekniken vinner både över politiken och pengarna.

1. Idé
2. Pengar
3. Politik (lagar)
4. Teknik (att kringgå profit och lagar).

Intressant är ju att ovanstående ekvation innehåller två saker som saknar ”agenda”: idéer (kreativitet) saknar begränsning och teknik saknar egen vilja, gränser (och etik för den delen).

Det vore trevligt om företrädaren för svenska förläggareföreningen förstod denna enkla verklighet. Jag tycker att de förläggare han företräder förtjänar mer än Kjell i form av ett bokmärke i en två hundra år gammal lagbok.

Det handlar inte om moral eller subjektivt tyckande. Tekniken skiter nämligen i sånt totalt. Och det Kjell, är varken ditt eller Pelle Snickars fel.

/Patrick

Erik Olsson gör bort sig rejält i en lägenhetsaffär. En barnfamilj kommer i kläm och blir som resultat bostadslösa och blåsta på en halv miljon. DN och nätet rullar igång sin kampanj mot ”Jerka” Olsson eftersom det är ett så uppenbart moraliskt haveri att inte Erik Olsson tar något ansvar för det inträffade. Den drabbade familjen bloggar givetvis om eländet från första dagen.

Erik Olsson har, oavsett om de rent juridiskt har agerat i enlighet med gällande praxis, moraliskt redan förlorat hela slaget bara 16 dagar efter familjens första inlägg på sin blogg.

Det ”nya” är alltså att det är Du som är domaren, ditt rådhus är nätet och juryn twittrar, skriver i kommentatorsfält, bloggar och pratar i fikarum.

Domen blev ”skyldig” och straffet lyder ”färre kunder”.

Allt detta för (i sammanhanget) ynka 105.000 kronor.

Vilket jäkla skämt.

/Patrick

Vi brukar ställa oss frågan ”ok, men är det konst?” som kontrollfråga på våra förslag till reklamlösningar.

Det är såklart inte så ofta man, ens med riktigt god vilja, kan kalla reklam för konst. Vill därför ta chansen att låta Peter Englund bjuda på en metafor för det vi menar. Så här beskriver han propagandakonsten i Tyskland och Sovjetunionen i sin bok Brev från nollpunkten:

”…det som de lämnat efter sig är kitsch, ren och oförfalskad kitsch. [...] Frågan är då varför dessa regimer hade en sådan förkärlek för hötorgskonst? En del av svaret har nog med kitschens egen natur att göra. Det som gör kitsch till dålig konst är inte bara att den på ett så okänsligt och ointelligent sätt imiterar äldre stilar. Den blir också dålig konst för att den är så sluten. Det finns ingen plats för betraktaren. Det finns ingenting kvar att tolka eller tillägga. Och just detta gör givetvis kitschen både lockande och användbar för en totalitär regim. Kitschen samtalar aldrig. Den predikar bara.”

Ersätt ”kitsch” mot reklam och ”regim” mot valfri marknadsavdelning i texten ovan. Det är därför vi (och majoriteten av jordens befolking) har lite problem med traditionell reklam. Oftast. Ibland blir det ju riktig konst (ok, kommersiell konst) som vill samtala och bli kompletterad av betraktaren.

Alltså, viktig fråga: ”Är det konst?”

/Patrick

Max Hamburgare slutar tydligen sälja en sallad tillverkad av fruktbolaget Dole. Bakgrunden är Doles ”avslappnade” relation till människovärde, moral och allmän hederlighet. Läs mer om det här. Vilka charmknuttar.

Det Max gör är bra. Det läsarna gör (kommentarerna på det Max gör) är bättre. Man skulle kunna kalla det för… bra reklam. Förmodligen säljer man inte många hamburgare enbart med sympati. Skit samma, det är onekligen trevligt när företag väljer moral före sallad.

Eller, för att citera en av kommentarerna: ”Men LOL @ att en jävla HAMBURGERKEDJA plötsligt bryr sig om etik!?

/Patrick

”På en flygplats finns möjlighet till frekvens i budskapet. Resenärernas väg går från infart, via parkering, incheckning, avgångshall, café, gate och boarding till ankomst och tullhall. Denna förflyttning ger dig möjligheter att upprepa ditt budskap ofta, vilket leder till att många ser ditt budskap och får en känsla för produkten/tjänsten.”

Så beskriver luftfartsverket fördelarna med att annonsera på flygplatser. På riktigt. Då undrar man varför den reklam man ser på flygplatserna, utan undantag, är världens i särklass uslaste reklam. Den ställer ju så många frågor…

1. Man undrar vem (eller vad) den riktar sig till.

2. Oftast ser den ut som de där refuserade moodboardsen (från den där märkliga workshopen du vet) med pålimmade konstiga B2B rubriker (varför då?).

3. Den är utan undantag en parodi på ”reklam”.

4. Den försörjer förmodligen, helt ensam, hundratusentals retuscherare.

5. Den framkallar ångest och missmod för alla som jobbar med kommunikation.

6. Den visar en så stereotyp bild av ”lycka” och ”framgång” att alla normala människor genast hoppas att planet ska störta så att man slipper riskera att råka ut för den typen av värld den visar upp.

Här kommer en gissning: Jag tror att den tjänar ett enda syfte: att få den flygande ledningen på världens all multisföretag att känna sig lite som tuppar när de flyger runt i världen. ”Titta där är vi!”

De är alltså världens dyraste och märkliga terapiform för excelriddare. Det handlar alltså om att bygga deras självbild och skapa en prozacinspirerad bild av framgång.

Ok, jag raljerar bara. Men tänk om det stämmer?

/Patrick

Bilbranschen har historiskt varit innovativ och utmanat rådande konjunkturer med självförtroende och tillförsikt. Man har alltid sett till att göra bilköpet ekonomiskt möjligt för fler. Man har samtidigt byggt sin kategori och ofta skapat helt nya marknader. Från uppfinningar som leasingavtal till kreditkort. Smart.

Sen slutade dom plötsligt tänka nytt.

Av någon anledning ser bilköpet ut ungefär som det gjorde på sextiotalet. Samma grundläggande affärsmodell. Märkligt.
 En annan sak som slår mig när jag tittar på bilbranschen är de ganska konstiga system branschen byggt upp kring själva bilaffären. Exempelvis: Importören blidkar bilhandlare med subventionerad reklam. Förmodligen för att skapa lojalitet?

Det här borde någon göra något åt. Kan det verkligen vara ekonomiskt rimligt att fortsätta med det? Låt oss titta på hur en annons i bilbilagan kan fungera. En enkel matematisk övning för att visa hur knäppt det är:

Varje vecka så kommer DN motor ut, fylld av bilhandlarnas delsubventionerade annonser. Den har ca 360.000 läsare, hälften av dem är bilägare (180.000). 30% av dem (54.000) bor i Stockholm (inom bilhandlarens upptagningsområde). 17% av dem kommer statistiskt att köpa en ny bil i år (9.180 stycken). Av dessa återstår 765 som statistiskt kommer att köpa en ny bil denna månad. Hela 191 av dem kommer att köpa denna vecka. Om vi tänker oss ett bilmärke med en marknadsandel kring 3% (det finns några märken här) så kommer ungefär 6 personer köpa just detta bilmärke… Och alla dessa…erh… sex (6!) potentiella köpare bearbetas varje vecka av subventionerade annonser i DN motor. Detta är idiotiskt. (Experimentet blir ännu ”roligare” om vi gör samma matematik utanför Stockholm.)

Kanske skulle man kunna göra något smartare av pengarna? Jo det är klart att man skulle kunna. Något som har en mänsklig chans att sälja en bil effektivare till exempel. Något som inte spolar ner kommunikationsbudgeten i toaletten.

Ok, vems är felet?

I andra branscher premieras nytänkande, i bilbranschen premieras “bilerfarenhet”. Man rekryterar i princip uteslutande ur sin egen bransch. Förmodad anledning är att cementera hopplösa system och strategier som beskrivet ovan?

För övrigt tycker jag att man borde lyssna på Ingvar Kamprads råd angående Saab. Killen är ett geni. På riktigt.
(Kanske han skulle kunna jobba som konsult åt bilbranschen? Nej just det… det går ju inte… han ”saknar ju bilerfarenhet”.)

/Patrick

Jag brukar beskriva tidsandan med ord som ”moralisk trovärdighetskris”. Vad menas med det? Ett axplock vad som hänt det senaste året:

1. Global finanskris på grund av bankers girighet.

2. Sönderfallande trygghetssystem.

3. Ungdomsarbetslöshet på historiskt hög nivå.

4. Katastrof i nästan hela bilbranschen.

5. Förintelseförnekare i Vatikanen.

6. ”Organstöldsantisemitism” förklädd till kulturjournalistik.

Alla dessa auktoriteter som borde representera trygghet och stabilitet, men som istället sviker. Är det då konstigt att vanliga människor tenderar att lita mer på vänners rekommendationer, än tidigare? Nej.

Ok, men hur illa är det?

Enligt det amerikanska undersökningsföretaget Nielsen ser det ut så här: ”Recommendations by personal acquaintances and opinions posted by consumers online are the most trusted forms of advertising globally, according to the latest twiceyearly Nielsen Global Online Consumer Survey of over 25,000 Internet consumers from 50 countries”

Samma Nielsen konstaterar senare att ”However, brand websites tend to be trusted least amongst Swedish (40 percent) [...] internet consumers.”

Så kan det gå med trovärdigheten.

Lyssnade precis på ”Medierna” i P1 angående redaktionella annonser. Journalister rasar och anser med rätta att den här typen av annonsering, i ett gränsland mellan journalistik och reklam, undergräver journalistikens trovärdighet. Knappast konstigt och fullt förståeligt. Det är lika logiskt men trist att någon försöker slå mynt av deras (eventuella) trovärdighet.

Det som förvånar mig är hur de tänker, Minimedia (som hängs ut i programmet) och deras likar? På vilket sätt gynnar ”köpt” trovärdighet deras kunder? Hur tror de att reklam som är förklädd till förljugen journalistik kan passera under radarn? De kommer ju oundvikligen att bli avslöjade av läsare, journalister och förmodligen konkurrenter. Det måste ju vara ganska tveksamt investerade pengar. Well well, sånt här är ganska självsanerande tror jag.

Utmaningen är ju att få redaktionell plats utan att ”köpa” den. Att få din produkt till ett samtalsämne och en nyhet utan att muta journalister eller bloggare. Som annonsör har du alltså ett moraliskt vägval; antingen ser du till att förtjäna publicitet eller så mutar du människor för att få ut ditt budskap. Du vet vad som är rätt, men orkar din produkt vara tillräckligt intressant och relevant?

Det är detta som är de nya spelreglerna: Gör riktiga saker i verkligheten på ett ärligt, gärna kul och kreativt sätt. Då förtjänar du dina kunder och deras rekommendation. De kommer till dig av egen fri vilja. Enkelt.

/Patrick

Vi träffade ett företag för några veckor sedan. Jag gjorde research inför mötet och kunde konstatera att det mesta såg, ur ett Volonatireperspektiv, oroväckande bra ut. Produkten är lagom innovativ. Varumärket håller i stort vad det lovar. Service, pris och affärsmodell känns sund och modern. Företaget går dessutom strålande och verkar ha framtiden för sig. Det enda som haltar rejält är deras reklam. Den är riktigt usel. Vi kunde konstatera att de klarar sig bra trots sin reklam. (Det här är inte precis drömförutsättningar för en byrå som inte tror att reklam är lösningen. Mötet gick ”sådär”.)

Men, det fick mig att tänka på hur det kommer sig att de klarar sig så bra trots sin trista reklam.

En populär hållning i vår bransch är att den här typen av företag går miste om en större affär (som ”bra” reklam automatiskt tydligen skulle medföra). Det stämmer säkert oftast, men är det en sanning? Den här typen av företag går bra därför att de levererar bra produkter till många människor som talar om dem i goda ordalag. Den enkla sökning som jag gjorde för att kolla konversationen på forum och bloggar visade att de flesta tycker om företaget och rekommenderar andra att nyttja samma tjänster. De har kort sagt riktigt bra rykte.

För tusen år sedan, innan internet, så kunde det här (usel reklam, strålande försäljning) vara ganska svårt att förstå. Word-of-mouth var inte ett begrepp och ”ryktet” var mest rykten. Nu är dessa mekaniker, människors konversation kring produkter och företag, synligare (och därför lättare att förstå) men också: den har blivit ännu viktigare än någonsin tidigare. Alla pratar med alla och deras konversation har stor betydelse för vad vi väljer att köpa. Det är därför Volontaire ställer sig frågan ”vilket är samtalsämnet” (och inte ”vilket budskap”). Det är därför vi är så jobbiga med att kräva att våra kunders produkter levererar mer än reklamlöften. Det har helt enkelt blivit för dyrt att ljuga. Och lögnerna genomskådas för enkelt.

När vi säger ”Vi vill inte förändra världen, den har redan förändrats” så är det precis det här skiftet vi pratar oss harmynta om. Slutkunderna har fått en ny typ av inflytande över företagen. De har makten.

Därför är det smart att ha detta som utgångspunkt på marknadsavdelningar. Ge dina existerande kunder en anledning att tala gott om dig så rekryterar deras rekommendationer fler kunder än på det gamla sättet. Deras konversation är där oavsett, sökbar för alla. När grundleveransen är fixad så är det eventuellt dags att tänka på reklam.

Därför blir dagens tips följande: Häll kontrastvätska i kommunikationen. Titta på dina kunders konversation. Den är viktigare än du tror.

/Patrick

PS. Det finns såklart massor med exempel på hur riktigt verkningslös riktigt ”bra” reklamkan vara. Kommer att tänka på urgamla ”Lotto Åke” och ”Knäckehäxan” som båda var prisvinnare men som ändå inte levererade sälj. Det var ju knappast reklamens fel att den inte fungerade. Det var nog produkterna som var ”fel”? DS.

Här skriver Alex Schulman om hur det ligger till med bloggar och inflytande. Han menar att majoriteten av alla bloggar är ointressanta eftersom de handlar om saker som inte är av allmänt intresse. Bloggar är bu och blä eftersom de är så… öhh…. lika Alex egen blogg (innan han gjorde kulturellt vuxendop via sin bok)?

Kanske är det så att det som är mest spännande med dessa bloggar, faktiskt är ”att de finns”? Det faktum att alla har en möjlig global målgrupp (även om de flesta mest skriver för närmast sörjande). Det är ju detta faktum som är av intresse, inte ett konstigt påhopp och märkliga ”sanningar” av före detta proffsmobbaren Alex Schulman?

/Patrick

Jan Guillou är i ropet igen. Tydligen ger han nu ut en ny bok om sin gärning. Jag har ju aldrig gillat karln. Först för att han var så medialt dryg. Senare för att han, i sin självgodhet, gärna ger sig in i debatter som han borde undvika (IPRED, FRA och senast Pirate Bay och fildelning).

Det började med Jannes sommarprat som var precis så besudlat med kulturellt mindervärdighetskomplex som bara Jan kan mäkta med. Han valde musiken som tema och förklarade för oss ovetande exakt vad musikalisk preferens gör för skapandet av en romankaraktär. Tack Janne nu vet vi. jag som trodde experimentell frijazz var lite som dansbandsmusik, musik för massorna.

Efter sommarpratet har Janne suttit i alla morgonsoffor och radioprogram som är mänskligt möjligt att sitta i utan förmåga till kroppslig atomklyvning. Han pratar om hur det kommer sig att man som 24 åring 1968 blir ”kommunist”. I korthet: alla som inte hyllade Pol Pot och andra massmördare var ”gubbar” och hycklare. Jag tror att han har rätt.

Jan Guillou kanske också borde fråga sig hur det var att vara 24 år 2008, när FRA och senare IPRED lagligt argumenterar för exakt samma hyckleri som Jan avslöjade i IB affären? Kanske finns där likheter? Det är klart att det gör.

Men, Jan Guillou är en unik röst i debatten som jag verkligen skulle sakna. Han, till skillnad från mig, kan både skriva, och dessutom faktiskt göra det så att någon vill läsa resultatet. Det är löjligt att trakassera Jan Guillou. Jag slutar här och nu.

/Patrick

Under rubriken ”Chans för arbetarrörelsen att gå till presshistorien” skriver Göran Greider i DN om hur mediemakten nu tydligen totalt domineras av en borgerlig opinionsagenda. Efter en charmig utläggning fylld av konspirationsteorier så lanserar Greider den underbart inskränkta idén att starta NewsHill (efter syndikalisten Joe Hill). Tanken är tydligen att 20 – 30 lagom revolutionära vänsterjournalister ska fylla denna uppdaterade propagandamegafon. Det skall finansieras med pengar ur LO’s mediefond (som tydligen ligger runt en miljard). Gott så.

Problemet är att Greiders lösning skickar arbetarrörelsen ”till presshistorien” bokstavligen. Göran missar hela poängen med NewsMill (som ju bygger på idén om att användarna, läsarna ska fylla innehållet med nyheter). Göran förstår helt enkelt inte det han vill skapa ett alternativ till (NewsMill). Tragiskt.

Greider verkar vilja påverka debatten, men missar med sitt förslag att ta in det som är allra viktigast: Världen har förändrats i grunden. Hur driver man då opinion 2009? Här kommer tips till Göran:

1. Opinionspucken ägs inte längre enbart av journalister eller politiker.

2. Testa att använda det som demokratiserat makten över information (läs internet).

3. Släpp tanken om kontroll av mediekanalers innehåll.

4. Lita på människor (väljarna) och deras förmåga att fylla ”NewsHill” med spännande innehåll.

De goda nyheterna för Göran är att han skulle behöva färre revolutionärer på avlöningslistan.

Vänstern förtjänar faktiskt större tankar kring framtiden opinionsbildning än Görans. En bra start är att lyssna på Clay Shirky här.

Lycka till Kamrater!

/Patrick

Läser här en artikel där Jonas Leijonhufvud ser någon sorts samband mellan Viasat och Comhem. Jonas menar att Comhem minsann satsat ”hundratals miljoner” på att förbättra sin kundtjänst och (förmodligen bättre) fått ut det i pressen.

Sanningen är att Comhem har skapat två tanter (Judit & Judit). Dessa två reklamtanter figurerar sedan i reklamfilmer där Comhem ”pratar” om förändring. Det är samma Comhem som gick under jorden när 800.000 kunder blev av med TV, telefoni och bredband. Ironiskt nog precis samma dag som de fick ut sin artikel i SvD.

Kanske skulle fler tusenlappar (av miljonerna) gått till att berätta hur kundsupporten ska bete sig i liknande situationer?

Jonas uppfinner trenden ”pudelreklam” och använder exempel för att driva sin tes. Vad har ett företag som går med vinst (Viasat) med dödsboet Saab att göra? På vilket sätt sitter skandalomsusade AMF och Viasat i samma båt? Det finns inga likheter.

Men Jonas har rätt. Viasat vill förändra sin produkt så att den matchar framtidens behov. Nej, det går inte dåligt för Viasat. Det är inte därför man vill ta sina kunder på allvar och faktiskt fråga dem hur de vill ha det. Det finns fler studier än SKI som visar exakt hur underkänd kategorin är. De är alla övertydliga. Tro mig, det handlar om mer än kundtjänsten. Mycket mer.

Viasat lanserar ikväll sin strategi för att göra denna förändring. En del saker kommer att ske snabbt, andra kommer att ta längre tid. Alla kan se filmen trots att den primärt vänder sig till de anställda på Viasat. Det är inte pudelreklam. Faktum är att det inte ens är reklam. Det är övertygelsen att det är trovärdigare att handla, öppet, inför sina kunder, än att uppfinna gulliga reklamtanter, Teliapappor som bloggar från lajv eller Boxer-Robertar som vill dejta Juditar på Twitter.

Det är nämligen ett ganska larvigt beteende.

Fixa produkten först, prata senare om det behövs.

/Patrick

Slår upp min favoritmorgontidning och möts av Sveriges Annonsörer som pläderar för varför företag borde öka sina reklaminvesteringar i lågkonjunktur i stället för tvärt om. Annonsen är såklart ganska ytlig och intetsägande. Den pekar dock vidare till internet och en 12 minuter lång monolog med Micael Dahlén. Han berättar i praktisk punktform varför det ska satsas på reklam. Trevligt, men lite tröttsamt, med Zig Zag-retorik. Hur statistiskt underbyggd den än må vara.

Problemet som de flesta företag står inför är inte att de inte vill satsa på kommunikation, reklam eller ”sälj” (det är oftast samma sak) utan att de på riktigt har fått mindre budgetar för dylika åtgärder. Företag i trångmål tvingas prioritera. Kanske hamnar anställdas löner högre på dagordningen? Visst kan man argumentera för att kommunikation har en direkt relation till produktion och därmed jobben. Sanningen är att företagen inte ser kopplingen. Den är helt enkelt inte lika tydlig längre.

Nya sätt att kommunicera visar sig vara effektiva(re) men ingen i vår bransch verkar vilja/våga/kunna prata om det. Nerdragningar på traditionell kommunikation säger därför en hel del om det värde företagen tilldelar sin marknadsföring. Den är helt enkelt inte så (synligt) värdefull och därför mindre viktig. Företag prioriterar annat än svindyra medieköp i ineffektiva kanaler. Är det så svårt för reklambranschen att förstå det?

Mitt problem med annonsen och filmen är alltså flera:

1. Företag förstår redan att de måste kommunicera. – Annonsen/filmen sparkar in öppna dörrar.

2. Företag vet inte hur de ska kommunicera. – Annonsen/filmen pratar ingenting om det.

3. Sveriges Annonsörer bokar en annons på sidan tre… Gubbmysigt värre men ångestskapande omodernt.

Annonsen och det inneboende budskapet osar desperation från en bransch i kris. En annons på sidan tre? Beklämmande. Lösningen ligger inte där, tro mig.

Företag sitter och funderar på HUR, inte OM de ska kommunicera. Volontaire fokuserar bara på den första frågan.

/Patrick

Viasat har tänkt sig att som första operatör göra det som resten av deras kategori struntat i. De tänker förändra sin produkt så att den möter de förväntningar som kunderna har. Alla samlade studier ger (samtliga) TV-operatörer underkänt. Folk ÄR missnöjda med det mesta. Från innehåll till priser och leverans. Alla aktörer vet om detta men få (SVT Play undantaget) gör någonting åt problemet. Viasat har som främsta intresse att leverera produkter som folk faktiskt vill ha. (De vill nämligen kunna tjäna pengar även om fem år.) Som resultat av det så har Viasat dragit igång ett förändringsarbete där man genomlyser hela produkten, från hur en faktura ska se ut till hur man ska förhålla sig till VOD-tjänster och ickelinjärt TV-tittande. Volontaire hjälper till, såklart.

Därför är det underhållande att läsa följande blogginlägg av någon som kallar sig ”One That Knows”.

Inlägget är en stilstudie i att inte förstå vad framtiden handlar om gällande öppenhet och transparens. Det är också ett bra exempel på hur människor reagerar när de ”mister kontrollen”. Rädsla för backlash och negativ WOM målas upp som troliga scenarion. Är det inte tröttsamt? Jo, det är så oerhört tröttsamt. Igen: man somnar.

Frågan är dock vad problemet är? De som likt ”One That Knows” vill köpa TV av företag som fortsätter att sopa problemen under mattan har alternativ. En massa alternativ.

De ena är samma gäng som tillsammans med Hollywood indirekt stämmer brallorna av sina egna tittare istället för att ta fram bra lagliga alternativ.De andra är experter på reklam och ljug. Det är knappast framtidens TV de säljer.

Viasat har en annan strategi. De tar hand om ett problem som hela kategorin lider av. De gör inte ”Det sämsta med Viasat” som en kampanj för att kortsiktigt ragga nya kunder. Istället börjar de hemma hos tittarna. De tänker ta deras synpunkter på allvar.

6500 personer har hört av sig till Viasat på mindre än fem dagar. Det är en bra start.

/Patrick

Varför tillbringas det så mycket tid till att gilla saker som redan har hänt? Det gamla trötta? Nostalgi är gulligt men knappast en konstruktiv strategi i en värld som förändrat sig så radikalt gällande allt som har med information och kommunikation att göra. Att missa hur förutsättningarna har förändrats för oss och företag (och fortsätta göra samma sak) är väl tjänstefel? Avfärda nya kommunikationstekniker som värdelösa, bara för att man inte ens orkat försöka förstå dem…

Att titta på sin samtid och försöka förstå dess zeitgeist borde vara reklambyråns paradgren? Hur ska vi annars kunna ge våra kunder råd om vad som är kommersiellt gångbart? De byråer som inte fattar det kommer att bli reducerade till konsulter som ”ritar fint” eller eventuellt några som gör roliga, svindyra sketcher i reklamblocken. Hur kreativt är det? Nej det är inte så spännande.

Philip skickar mig ett manifest från avgångsstudenter på Berghs. Det lyder:

”Vi kommunikatörer är överens om väldigt många saker. Till exempel att det hänt en hel del med vår värld de senaste åren. Ett nytt medielandskap gör att vi håller på att förlora en massa saker vi tycker om. Det första är kontrollen. För visst är vi alla överens om att konsumenten har mer makt än någonsin. T.om. större makt än vad vi själva har.” “En annan sak vi förlorat är våra vanor och mönster. De kommunikationsmodeller vi så länge förlitat oss till fungerar inte längre. De medier vi behärskade är plötsligt hotade och ifrågasatta. Vi kan inte göra som vi alltid har gjort. Vi är överens om att lågkonjunkturen är smärtsam och att vi inte längre har chansen att ta några kreativa risker. Men framförallt har vi förlorat vår trygghet. Och det sprider förvirring och rädsla. Vi är överens om att allt är “svårare nu”. Men. Vad har vi egentligen vunnit? På den frågan har vi inga och tusen svar. Det är det som Berghs Live handlar om. Vi har vunnit en helt ny värld av mediekanaler. Vi har vunnit oändliga möjligheter att engagera konsumenter. Att prata med dem och få ett svar. Vi har faktiskt vunnit en helt ny konsument som är smartare och mer påläst än någonsin. Allt det har vi vunnit. men det är bara en bråkdel av det. På Berghs Live försöker vi hitta så många av dessa bråkdelar vi bara kan. Nya möjligheter, nya vägar och nya utmaningar. Under Berghs Live struntar vi i det vi har att förlora. Vi lägger problemen åt sidan och koncentrerar oss på lösningarna, med den återkommande frågan “Vad har vi vunnit?”. Och kanske kan vi tillsammans komma överens om nya och bättre saker. För det är vad Berghs handlar om. Möjligheter.”

Ovan beskriver det maktskifte som Volontaire predikar. Det är samma maktskifte som faktiskt startade Volontaire. Öppen fråga: Vem väntar på din nästa reklamkampanj? Vilket är ditt favoritreklambudskap? Reklamspam gör väl ingen glad? Smarta företag gör alltså motsatsen: de bejakar samtalet, konversationen och sammarbetet. De vet att handling alltid spöar löften. De slutar titta på konsumenter och målgrupper och ser istället människor. De fattar att de måste bidra med nytta inte erbjudanden. De förstår vad som krävs för lojalitet – de måste själva vara lojala.

Det är alltså glädjande att läsa studenternas manifest. Framtiden är säkrad. De har fattat.

Ironiskt dock att just dessa elever har den dubbla oturen att kliva ut till både en lågkonjunktur OCH reklambransch som inte orkar anpassa sig till den verklighet som eleverna beskriver. Det man önskar sig nu är att Volontaire får sisådär 50 nya kunder så att vi kan anställa hela årskullen på ett bräde. De skulle ju få det så mycket bättre hos oss.

/Patrick

Mikael Zackrisson är webbchef på VA.se och har skrivit en fin om de utmaningar som tidningsbranschens står inför just nu. Den handlar främst om hur kalhyggesmedia ska kunna ta betalt för sina alster i framtiden.

Fast vänta… frågan är hur nytt det här problemet är? Nyheter gör sig bäst när de är nya. Det ligger ju redan lite i namnet. Tryckpressen är trots allt långsammare än nätet. Detta innebär inte att alla tidningar kommer att försvinna.
Hur kommer framtidens tidning då se ut? Ett förslag: Kontext och analys kommer fortsätta ha högt värde. Smalt, subjektivt och nischat innehåll blir förmodligen intressantare än någonsin när den breda rapporteringen sköts av nätet. Något åt det hållet kanske?

Det är ju faktiskt mest slaskjournalistiken som är hotad. Trötta ”dagen efter nyheter” är inte lika intressant att betala för idag när alternativen finns. Det är därför intressant att gamla godingar som OhmyNews, huffpost, newsmill (ok, just newsmill är ju ganska ny) etc etc bemöts med sådan skepsis som det gör, av det gamla gardet. Anledningarna är flera. Rädsla är en. (Det är nog förlusten av makt och kontroll som spökar.) En annan anledning är förmodligen att det inte är kul att bli utkonkurrerad av sina egna läsare. Kanske skulle någon visionär på någon av de stora drakarna borde funderat på detta ganska självklara scenario lite tidigare?

När nu läsarna kan göra jobbet, snabbare och relevantare än tidningsrävarna så skulle jag också bli lite lätt orolig under trilbyhatten. Dessutom bygger de flesta ”nya” nyhetstjänster på användargenererat innehåll med lägre eller obefintlig ersättning till dem som fyller dem. Användarna gör helt enkelt nyhetsrapporteringen ”bättre”….och dessutom gratis.

Klart då att tröttbladen och gårdagens nyheter surar. Det är aldrig kul att förlora inflytande över information och tolkningsföreträde till ”amatörer”.

Om journalister slutar se sig själva som innehållsleverantörer i gårdagens kanaler så kommer det att gå bättre med betalningsviljan. Tidningarnas journalister borde istället syssla med att sätta nyheter i sammanhang. Kanske lite analys och modererad konversation/involvering borde ligga på deras bord också. Kul och givande sysselsättning skulle jag tro. Då skulle det dessutom förmodligen att tjäna pengar på resultatet också, eftersom det ännu är en bristvara.

Distribution, spridning och realtidsrapportering däremot. Det sköter läsarna bättre själva. Det är väl bra?

Tidningarna borde alltså börja med att se vilken roll de ska och kan spela i ett uppkopplat samhälle. Resultatet kommer inte se ut som det tryckpressarna trycker ut idag.

Tills dess: bespara mig krokodiltårar, gnäll och nostalgi.

/Patrick

Ett av Volontaires favoritexempel på ”nytta som blir kommunikation” är ”The Best Job In The World” snidat av reklambyrån CumminsNitro.

Idag kommer jag hem från Volontaire och slår på TV4 nyheterna där några minuter går åt till att berätta om att ”Världens bästa jobb” nu är tillsatt.

Enligt Reuters så har Queenslands turistminister Desley Boyle konstaterat att ”the worldwide response to the A$1.7 million marketing campaign had been phenomenal, generating more than $70 million in publicity value.”

Över 30.000 bidrag från mer än 200 länder…

Det låter väl som bra investerade reklampengar? Vi på Volontaire kan bara instämma i att det förmodligen är bättre att lägga pengar på denna typ av satsning än att lägga dem på ännu en trött reklamkampanj. Det är bättre att hamna i nyheterna än i Campaign. Är det ”nytta” att anställa en person vars enda uppgift blir att dokumentera alla fördelar med ett resmål än att trycka ännu en ny katalog? -Ja. Är det relevantare? -Ja. Är det mer spännande att planera sin resa till Hamilton Island nu (och kanske kolla in Ben S. twitter och blog innan?) -Ja. Är det Innovativt? -Nej det är det ju inte, så gör vi ju redan själva, eller hur? Från Fejjan till google. Det är bara lite synd att nästan inga företag verkar bry sig om det. Men det håller på att ändra sig.

Det var för att hjälpa fler företag att tänka i dessa banor som vi startade Volontaire.

Länge leve konversationen – Människor emellan.

/Patrick

Någon undrade när ”det ni gör kommer att synas” och hoppades att det kommer hålla måttet. Samma man konstaterade att vi på Volonatire ”iallafall är bra på PR” och undrade vad vi gör egentligen. Alla som jobbar här vet att vi har att göra på dagarna (och kvällar/nätter) med att resultatet kanske inte kommer att synas i TV eller på sidan tre. Till alla dem som undrar vad vi gör – sluta leta på fel platser.

Leta inte efter ”reklam”. Nu är det ju inte så att Volontaire vägrar göra reklam (då och då händer det), det som däremot aldrig kommer att hända är att byrån tittar på ett företags problem och letar efter en reklamlösning på problemet. Det är ju så sällan lösningen ligger där.

Måste man vara reklamahatare för att jobba på Volontaire? Nej, men det hjälper.

/Patrick

Nu kommer de. Personerna med ”systemen” som automatiskt raggar followers till din Twitter och dessutom ska du därmed tydligen tjäna pengar på eländet. För någon vecka sedan klickade jag på en länk som postades av en av dem jag följer på Twitter. ”twittertrafficmachine” heter tjänsten som lovar tiotusentals follwers på 90 dagar. Du tjänar sedan pengar på att kunna skicka dem (well, några procent av dem) till länkar som du (eller om det är en bot?) tweetar.

Suck. Nu har inte jag laddat ner (den kostar några dollar) så jag kan inte utvärdera tjänsten rättvist. Men… Vem vill egentligen ha 19.000 som följer ens profil på Twitter…jag menar kom igen….egentligen?

(Jag får klåda av en del rackare som jag följer redan som det är nu. De tweetar ju länkar hela tiden! Rena kulsprutor av konstiga tweets… Sluta snälla…)

Så, istället för att automatisera twitter så kanske man ska fundera på vad som driver en? En fiktiv känsla av inflytande vore en sak, men enbart girighet är väl ändå en rätt ynklig drivkraft?

Pengar i all ära men… vafan. Sluta…

Det får mig att tänka på en gammal Steve Jobs intervju där han summerar sin kritik av Microsoft med orden ”they don’t bring much culture into their product” (kanske världens hårdaste sågning btw).

Min kritik av ”automatiserade $genererande system” blir därför: Skaffa ett riktigt jobb, att hora på twitter är fan inte kosher. Nätet handlar inte om att ”köpa” cred det handlar om att förtjäna densamma.

Allt annat är rätt omodernt… eller hur?

/Patrick

Äntligen!

/Patrick

Hade man kunnat stämma detta mynt skulle det ha mycket att stå till svars för. Hål i fickorna och orsaken till snåla människors ryggproblem till exempel. Nu ska den äntligen bort och Volontaire tycker det är bra. Allra bäst blir det förstås om de små rackarna kommer till riktigt god nytta. Nyttan står Röda Korset för. Den mentala upcyclingen, idén kommer ifrån Volontaire.

/Patrick

Fick ett mail idag av den briljante herr Morgenstern (psykologen som vikarierade för Malin när hon satt i guldäggsjuryn) som löd som följer:

”I senaste upplagan av Wired så finns en riktigt intressant artikel på området finansiell transparens. Artikelförfattaren menar att dagens rapportering av bokslut och redovisning av de egna finansiella tillgångarna ofta tar formen av en ogenomtränglig massa av kryptiska data som alltid levereras i efterhand. SEC i USA hinner tydligen inte med att granska mer än 16% av inkomna årsredovisningar.

Vad han propagerar för är att i realtid och i en lättöverskådlig form redovisa data (exempelvis försäljningsstatistik, vinstmarginaler, antal låntagare som inte kan göra avbetalningar mm) för att därigenom öppna upp för alla och envar att själva granska företagen och ev. upptäcka stora systemfel. På samma sätt som alla har möjlighet att agera journalister idag skulle det öppna för betydligt fler att agera finansanalytiker.

Apropå vår diskussion om kundägda företag så skulle detta kunna vara ett sätt för riktigt modiga bolag att visa ett engagemang för transparens, men också öppna för kreativa förslag från sina aktieägare och andra intressenter (i ett slag få 1000 gratis controllertjänster) för att vidarutveckla verksamheten.

Systemen finns nog redan idag, gäller bara att våga göra siffrorna synliga.”

Tänk nu om någon modig spelare i den finansiella sektorn skulle göra exakt detta…
Vore inte det väldigt självsäkert, modigt och banbrytande? Jo det vore det.
Det skulle dessutom vara extremt Volontaire.

Låt mig se… finns det något företag med behov av att fixa sitt usla rykte? …Som skulle behöva göra något radikalt för att återställa förtroendet? Jo det är klart att det finns.

/Patrick

Igår kom Sean Pillot de Chenecey aka Captain Crikey förbi världens gladaste reklambyrå och dricker lite kaffe. Vi pratade om the credit crunch och Sean berättade hur den påverkar människor i UK. PÅ det hela verkar det vara ”ganska samma lika” som här med oro och rejält minskad privatkonsumtion. En spännande infallsvinkel var att denna gång verkar krisen inte vara en sak som drabbar blue collars (arbetare) utan snarare verkar krisen drabba white collars (tjänstemän, kontor) i högre utsträckning denna gång… Sean kallade krisen för ”the first democratic economic crisis” och menade att den för första gången (?) drabbar dem som faktisk orskat den. Om det är så här vet jag inte, men helt klart är ju att det ser ganska nervöst ut i vår lilla ankdamm. Rykten om nerskärningar, uppsägningar och kollektiva lönesänkningar på reklambyråer är ju vardagsmat.

En annan sak han pratade om var hur en viss sorts konsumtion behåller sin ställning trots de dystra tiderna. Han såg två tydliga trender:

1. Private brands boomar…
2. Premiumvarumärken och lyxigare produkter klarar sig bra…

Tesen är att när folk i högre utsträckning stannar hemma istället för att gå ut på lokal så vill man inte offra det fina vinet eller den där osten som man brukat unna sig. Man vill inte offra dessa vardagens små höjdpunkter. I all övrig konsumtion vinner de billigare alternativen.

Ett exempel på vad det kan göra med varumärken i kläm är hur Innocent (reklamvärldens mest slitna varumärkes case) anpassar sig till de nya tiderna. Tydligen så lanserar sig i en billigare 1 liters tetraförpackning, med mindre ”innocent”-likt innehåll. Rationalen är att varumärket står för så bra saker att man tror att konsumenten kommer att köpa den trots att produkten levererar mindre…

Kanske är inte Innocent så premium som de tror? Eller hamnade just deras typ av produkt i ett konsumtionens ”ingenmansland”, alltså helt enkelt onödig vardaglig ”lyxkonsumtion”… Vem behöver det i kristider? Eller så bryr sig inte konsumenter om att det inte är en ”äkta” innocent?

Vad vet jag, men jag hoppas på det mindre giriga alternativet som inte urvattnar varumärken. Istället för att urvattna dem kanske man kan se hur man fyller dem med lite moderna värden ‘a la Volontaire. Hur naivt är inte det?

/Patrick

Ofta när vi pratar Volontaire så säger vi att företag ska sluta lova och ljuga och istället börja göra lite ”nytta”. Vi tror att det är trevligare och dessutom en bättre strategi när man letar efter nya kunder. Vad är då nytta? Ja… det beror på, men ofta handlar det om något så enkelt som att titta på sin produkt och sätta den i ett sammanhang där produkten får ny, mer relevant och spännande innebörd.

I andra fall så kanske produkten i sig har passerat sitt ”bäst före datum” och företaget borde lägga energi (och reklampengar) på att modernisera den. Då handlar det alltså istället om att sammanhanget, kontexten har gjort produkten omodern.

Jag kallar det ”Context Content” och det är inte svårare än att man först tittar på de två sakerna för sig (klädsamt kritiskt givetvis) och sen tar man en funderare på hur det hela ter sig tillsammans. (En undersökning eller två kan vara bra att ha i bakfickan också…) Ser de tillsammans mest ut som ett klassiskt reklambudskap så är det inget vidare betyg. Luktar det istället stoff till samtalsämnen människor emellan så är man på rätt väg. (Orkar man dessutom”handla” istället för att ”lova” så kan de dessutom bli trovärdig kommunikation.)

Ovan är alltså en busenkel modell för att uppnå slutmålet för kommunikation ‘a la volontaire: människors egna frivilliga engagemang kring företag och varumärken, samtalsämnen.

Exempel på motsatsen till lyckad Context Content är den amerikanska bilindustrin i dagens kontext. Produkterna matchar inte sitt sammanhang och då går det som det går… Ähh, ett exempel till: Wanja Lundby-Wedins kritik av giriga män i näringslivet blir svårslaget humoristisk i dagens AMF kontext.

Alltså: kan du inte ändra produkten (LO Wanja) eller sammanhanget (AMF skandalen) så kanske det är dags att placera den på en ny plats? Inget varumärke vill ju vara ett dåligt samtalsämne…

Låter det som flum och trams? Tänk själv på vilken roll riktigt spännande varumärken har. De ger oss något att prata om… i fikarummen och bloggar, i tidningar eller bara vänner emellan. Eller som jag skrivit tidigare ”Conversation is king, content (innehåll) is just something to talk about”…

Reklambyråer borde alltså spendera mindre tid på att snida budskap (= spam) och lite mer på att fundera på vilket samtalsämne man vill inspirera till. Det blir så mycket trevligare då.

/Patrick

Nu skänker vi bort Amnestykampanjen (eller ja…erhh…well, mest bilden) som användes för att sprida budskapet kring kvinnlig omskärelse. Det är inte så konstigt egentligen. Byrån tog fram en idé med syftet att belysa ett allvarligt ämne. Ju fler som fick reda på det, desto bättre. Spridning av idéen var alltså bra och spreds det gjorde den… Redan efter några veckor hittade vi rackaren (rosorna) på diverse bloggar, i andra världsdelar, ibland omgjorda eller översatta till lokala språk. Någon gjorde en egen kampanj med egna posters på samma ämne… Ingen tillfrågades, ingen fick betalt och förhoppningsvis kanske några flickor extra någonstans slapp genomgå denna hjärndöda sedvänja. Det får framtiden utvisa. Oavsett, spridning av budskap är ganska bra att uppmuntra om man arbetar med kommunikation. Vi kallar det volontaire, ”av egen fri vilja”.

Varför gör då Volontaire detta?

Dels som ett tydligt svar till alla dem som frågat oss ”hur vi skulle reagera på om man bara stal vårat arbete” i debatten kring TPB-rättegången. Är vårt svar tydligt nog?

Dels handlar det om att det är något sjukt med rättigheter generellt…

Tanken är förmodligen att en reklambyrå ska passa sig för att tala gott om fildelning eftersom vi själva i högsta grad lever i symbios med just copyright och rättigheter kring publicering i olika media? Sanningen är att dessa rättighetskostnader oftare hindrar oss från att göra ett bra jobb än tjänar några pengar (åt oss). Den som försökt styra upp en fotografering och tittat närmare på kostnader kring användandet vet vad jag pratar om. Det är svindyrt. 100′ för en enkel fotografering är inte ovanligt. Jag tänker inte sia om vad som vore en bättre modell men jag misstänker att det borde gå att fördela om kostnaden så att den tillfaller fotografen på ett bättre sätt? Oavsett, som det är idag så är det ju redan totalt omodernt och irrelevant…

Vi lägger upp bilderna på Flickr högupplöst så kan alla som vill använda den. Kom och plocka.

Vi får fundera på hur vi skall jobba med dessa frågor i framtiden givetvis, men det är ändå bättre att inse faktum och försöka leta efter en lösning än att göra som filmindustrin? Eller hur? Lite mer proaktivt tänkande kanske är bättre…

Sen är det kul att vårt arbete med Viasat gått bra och att de (Viasat) tillsammans med oss, sitter nu och går igenom vad som behöver förändras för att varumärket skall börja leverera på dess löfte. Inte i reklamen utan hemma i sofforna hos Viasats kunder. Spännande och exakt vad vi menar med ”skapa nytta” i kontexten av deras produkt. Vi tror nämligen att det bästa de (och vi) kan göra är handling, förändring, förbättring, snarare än ännu mer löften eller reklam. De som anklagar Volontaire för att ”bara prata” har såklart ingen aning om sånt och är ganska gulliga i sin skepsis. Reklam är nämligen silver, handling är guld. Viasats kunder lär bedöma om det vi sysslar med är bra eller bajs. De andra har ju internet att sura runt i.

Till dem vill jag säga: Kom och plocka.

/Patrick

PS. Givetvis har vi tillfrågat alla som berörts i framtagandet av kampanjen på salig Publicis. De håller med. Spridning är bra. DS.

Ok, har redan konstaterat att Twitter är minst tre bra saker:

1. ”Patrick is” raden på facebook… (alltså en mer eller mindre social statusuppdatering)

2. Bra alternativ eller snarare komplement till traditionella media när ”the shit hits the fan” (som terrorattackerna i Bombay eller planet som kraschade i Hudsonfloden).

3. Som ”analog semantisk web/web 3.0″ tjänst eftersom du själv väljer dem du vill följa på subjektiv basis, alltså din personliga preferens. Då blir de tips du får via dem du följer relevantare än t ex en google sökning på dina intresseområden. Själv har jag upptäckt massor av kul via dem jag följer. (en mix av vänner/bekanta och nätprofiler).

Bra så.

Men så trillade jag över följande artikel via min andra favorittjänst Twine. Den för in ännu en aspekt av Twitter och dess potential… Twitter är nämligen också (trumvirvel):

4. Det enda ”realtids/zeitgeist search”-verktyget som finns just nu… trubbigt och primitivt förvisso, men ändå inte bara att avfärda. (Lite trist dock att läsa i samma artikel om vad som hände med Googles köp av Jaiku, oroväckande, jag älskar ju Google…hmnn…) Vad har då detta ha med Volontaire att göra? Inte mycket om man inte som jag/vi tror att människors konversation/ engagemang är av yttersta vikt och därför ser en poäng för företag att följa denna konversation och själva deltaga i densamma. Då blir nämligen klumpiga realtidsverktyg som Twitter och en ”#search” på Twitter intressantare än det mesta just nu. Så det så.

/Patrick

Följer diskussionen på nätet kring TPB-rättegången. Som vanligt det senaste året så bedrivs den intressantaste journalistiken av amatörer (!) via twitterlänkar, kommentarer och bloggar. De flesta som kan någonting om P2P skrattar ju åt hela rättegången eftersom de vet vad torrentindexering/search är och vad det inte är (inte kopiering eller stöld). Oklart om domstolen kommer att klara av att se den juridiska skillnaden dock… Som bekant lyckades åklagarsidan förstå det i veckan och fick helt sonika ändra åtalspunkt… Redan där blir rättegången en fars. TPB firade första veckan med en champagnefest i fredags… Ja, vad säger man?

Andra vill gärna dra på den ideologiska mössan och se detta mer som ett slag som gäller yttrandefrihet eller att det handlar om motstånd mot kontroll/övervakningssamhället. Animerade diskussioner uppstår med en vulgarisering av frågan som följd (gärna med hemska exempel som inkluderar barnporr). Som vanligt när frihetshatare ska föra sin talan så slutar det med skrämselpropaganda och förenklingar. (Det luktar ju ”brunskjortor” och nymoralism om den här typen av skräckpropaganda.)

Låt oss leka med tanken att TPB tillhandahåller stulet material. Är till exempel TPB ansvariga för allt material på sin sida (alltså även ”länkat” material via en torrentfil) på samma sätt som en blogg skulle vara ansvarig för eventuella kommentarer under blogginlägg?

OM det är så så undrar jag varför inte det pyttelilla företaget Google också sitter i bänken brevid TPB. Där pratar vi ju om världens i särklass största ”torrensearch” som via sin cache ju också ”tillhandahåller/underlättar” spridning av stulet/kopierat material…

Det är den tekniska utvecklingens kollision med omoderna (analoga) lagar som gör detta så juridiskt intressant. Sedan rättegången började så har några hundra miljoner människor använt tjänsten. Borde inte det vara en väckarklocka för företagen på åklagarsidan? Vad tror de att de skall kunna åstadkomma (ens med en fällande dom)? Nada, zit, nemas och ingenting… Det är förstås svaret och det förstår alla förutom åklagaren (stackaren) som kommer att gå till historien som Hollywoods egna lilla ”Baghdad Bob”. Kanke dags att utveckla lite affärsmodeller som möter befintliga behov istället?

/Patrick

Sitter och tittar på TV4’s morgonprogram. De intervjuar Mats Jansson: SAS übertrevlige, numera lönesänkta VD. Stackaren sitter i den obekväma positionen att styra över sorgebarnet Scandinavian Airlines (Systems). Tydligen skall SAS återgå till sin tidigare position som ”the Businessman’s Airline”.

Spontant så kände jag ”det var väl fan på tiden”…. men sen blir jag mer tveksam. Kom igen… Är det verkligen det mest ”moderna” SAS kan göra?

Jag jobbade själv med SAS när man införde den retarderade pay-offen”It’s Scandinavian” (”Scandinavian”…För vem…? Vad är det?). Jag tyckte redan då att det var ett positioneringstrick ”from the Crypt… Det var sent nittiotal och SAS sysslade mest med att leka ”Wallpaper” tillsammans med designbyråer och varumärkeskonsulter. Flygplanen smyckades med poesi i sval pantoneskala, Tyler Brulé flögs in… Pretto de-lux och fullkomligt ologiskt. Produktutvecklingen blev helt utan ledning och resten av bolaget följde tafatt efter. De som skyller flygindustrins problem på 9-11 måste ha sovit sig igenom hela nittiotalet. Tro mig, det investerades inte mycket i ”framtiden”….

Alltså; det ÄR glada nyheter att SAS tänker renodla sin verksamhet och produkter emot en tydlig målgrupp. Problemet är att 2009 åker alla till London, NY och runt halva jorden för tusenlappen, oavsett om du är ”affärsman” eller sjukvårdsbiträde. Var är målgruppen för SAS idag? Vem är idag vara villig att betala närmare 10′ för en biljett till London? -De som inte vill/har tid att stå i kö? (Lägg till 50 spänn så får du ”priority boarding” på Ryan Air…) …Skulle inte tro det. Lägg ner tanken.

Dags alltså för gammal hederlig punk! Gå ”all in” gör folkägandet 100%… Köp ut resten av ägarna om det krävs. Gör open source av eländet, utveckla smeten utifrån de som reser med produkten. Kolla in Boeing’s projekt ”Dreamliner” och skapa en produkt TILLSAMMANS med era kunder.

Helt klart mer spännande än att återgå till 80-talet. Dessutom är det billigare.

/Patrick

Fick ett tips av herr Orlic om en rapport ”som du borde läsa”. Det har jag nu gjort och jag vill gärna puffa för den så att fler gör detsamma. Här laddar du ner den.

”Fan fiction. Brand hijacking. Copyright misuse. Sheer devotion. Call it what you will, but we call it the blurred line between content creators and content consumers, and it’s not going away. We’re your biggest fans, your die-hard proponents, and when your show gets cancelled we’ll be among the first to pass around the petition. Talk to us. Befriend us. Engage us. But please, don’t treat us like criminals.”

På WeAreSterlingCooper.com hittar du ovan manifest skrivet av Bud Cadell (aka ”Bud Melman” – fiktiv vaktmästare i Mad Men på twitter). Det handlar om hur man ska behandla ett varumärkes allra trognaste fans. Det är också en inblick i hur twitter förändrar spelreglerna för de där rackarna som vi tidigare kallade ”konsumenter”. Snacka om motsatsen till passiva konsumenter…

Trillade även över den här trevliga bloggposten här om dagen: ”Vad skulle Google göra?”
Det här är en bok som man måste köpa speciellt eftersom de punker som räknas upp är exakt samma som vi berör i vår (nu tre år gamla volontaire keynote):

# Konsumentmakt. 24/7 uttrycks åsikter över hela världen, tillgängliga för alla. Detta ger konsumenterna ett omedelbart inflytande över alla sorters institutioner.

# Koalitioner. Människor kan på ett enkelt sätt i dag, utan att någonsin ha träffats, sluta sig samman och välja att stötta dig – eller gå emot dig.

# Internet = konversation. För företag (alla) är den stora frågan 2009 inte hur de kan marknadsföra sig på bästa sätt utan hur de kan konversera med omvärlden på bästa sätt. ”Markets are conversations.”

# Användarskapat. Att bjuda in konsumenterna att delta i produktionsarbetet och låta de tycka till, om allt, ger försprång.

# Nätverk. Det handlar om att bygga nätverk.

…! Det enda som saknas är ju HUR man gör för att bjuda in människor (och det är här vår simpla volontairemetodik kommer in.) … men det kanske står i boken, vad vet jag.

/Patrick

Tack vare Twitter så vet jag nu när en kollega/kompis går till jobbet. (tweet: ”går till jobbet”) Minimalt intressant men ändå kanske lite intressant ur en social synvinkel.

Jag tänker så här: tänk om tesen ”det som inte syns, finns inte” är lite sann… Jag menar, alla tänker vi ofta på vad någon som står oss nära gör just nu. Oftast stannar det vid just en snabb tanke.

Sanningen är nog att vi allra oftast faktiskt inte tänker på vad alla andra vi känner gör hela dagarna eftersom ”det vi inte ser”… finns inte för oss.

Nu, med microbloggandet så finns möjligheten att i realtid ”se” vad andra gör… Det skulle då betyda att det vi ”inte ser” faktiskt ”finns”, eftersom vi kan relatera till personen som skrev det bättre. Det blir mer nära och relevantare. Vi ser dem…

Vill man så kan man alltså nu istället säga att ”det ingen pratar om finns inte”. Vänner du aldrig pratar med förlorar du oftast, inget socialt kit byggs upp er emellan. Er relation urholkas och tynar till slut bort. Detsamma gäller givetvis varumärken som vägrar konversationen.

En tanke gällande microbloggandet: Det pratas en hel del om varumärken här. Nästan inga varumärken lyssnar på just denna typ av konversation. Är inte det lite konstigt?

I en tid där det mesta handlar om ”konversationen” kring saker så lägger microbloggandet bara till ännu ett lager kring konversationen. Ett pyttelitet lager som jag tror kommer att få större sociala effekter än jag trodde för tre månader sedan. Bra sådana.

/Patrick

Eftersom Twitter precis haft någon form av genomslag så tänker jag inte kommentera det. Kan bara konstatera att min twitterfeed på denna sida knappast hjälper upp min image. Dessutom avhandlas Twitter bäst i just Twitter. Är ändå lite imponerad över exakt hur mycket vi vill prata med varandra… Det finns också en sorg i det här betéendet givetvis. ”Identitet”… ring a bell?

Anychoo, Vill som sagt pusha lite extra för Twine som ju är fullkomligt briljant. Faktum är att man skall använda det med måtta (framför allt – se till att lista lagom många intressen i profilen…).
Tro mig, man häpnar.

Nej just det… om man skulle tweeta detta istället.

/Patrick

Det är slående lite ifyllt på wikipedia om man river av en (Svensk) wikisökning på ”web 3.0″.
Skulle förmoda att ingen riktigt vet vad som gäller ännu… och att man därför hellre är kortfattad, lite generell… än riskerar att mynta en ny ”Internet är en fluga”-fras…

En internationell sökning ger givetvis något mer, men är ändå ganska allmän. Man pratar om en ”web” som bättre använder sig av befintlig info, typ smartare samverkan mellan databasinfo etc. (Kolla in betaversionen av www.evri.com för exempel på det.)

Dessutom pratas det om ”den semantiska webben, en web som ”förstår” sammanhang. Lite mer AI som lär sig av användarens betéende. (Kolla gärna min nya favorit twine.com) Twine placerar en ”add to twine” funktion i bokmärkesmenyn och ger mig som användare en ”1-click” möjlighet att dela relevant info. Smart och kul.

Ett annat intressant (om än aningen komplex) tjänst är givetvis opencalais som har ambitionen att göra det möjligt att följa användningen av information (tex ett stycke info i en blogg som denna) vidare ut på nätet. Lösningen är att tagga information och sedan följa dess resa på nätet…

Själv har jag en dröm att kunna ”tagga en tanke”… det vore onekligen mumma för mätbarheten… (Jag har en liten, ganska pinsam idé som kanske funkar…jag ska prova att utveckla den…)

Frågan jag ställer mig är som vanligt snäppet mer pretto än att bara konstatera tekniken. Det jag leter efter är såklart hur detta kommer att påverka samhället i stort. Lite som web 2.0, i sin direkta förlängning, ledde till det maktskifte som vi ser nu. (Bla bla bla från integritetsdebatter till journalistik.) Då borde väl web 3.0 leda till en jämförbart lika stor revolution, i den fysiska världen?

Eftersom jag inte gillar namnet ”web 3.0″ så passar jag på att lansera mitt ord på exakt samma sak: (trumvirvel) ”Den kontextuella webben”. Eller varför inte gå hela vägen och kalla smeten ”Contextual web” (herregud…)

Jag och den briljante Rasmus satt och testade några troliga ”Contextual web”-teser i går, baserat på de betaversioner som redan finns. Ska kolla av dem med några andra och ber att få återkomma i ämnet. Oavsett, den som knäcker detta (och gör det begripligt) kommer att få cred… i framtiden.

/Patrick

Läser Gladwells senaste bok ”Outliers” där han plockar ner begreppet ”Meritocracy” och förklarar, via sin patenterade förmåga att se samband, vad som egentligen skapar framgång. Det handlar inte enbart om talang… Bland annat så pratar han om ”10.000 timmars regeln” som säger att det krävs sisådär just 10′ timmars praktiserande för att ha en chans att bli virtuos, oavsett område.

I ett exempel så tar Gladwell upp Beatles och exakt hur deras talang + åren av maratonspelningar i Hamburg, gav dem sina ”10.000 timmar” som gjorde att de senare kunde bli poplegender och skriva in sig i pophistorien. Andra exempel han tar upp är hur fri tillgång till en stordator 1968 kunde ge killarna Gates och Jobs fördelar (10.000 timmar) som inte andra lika talangfulla hade turen att ha…

Det handlar alltså inte bara om talang utan också om lyckliga omständigheter. Givetvis listar Gladwell även andra viktiga faktorer, vikten av rätt social bakgrund, sociala talanger etc. Oavsett, ”Meritocracy” som hela den Amerikanska drömmen bygger på, blir reducerat till en ganska naiv dröm… baserad på… öhhh… tur?

10.000 timmar…

Om man, som jag, spenderat ca 8 timmar om dagen de senaste tre åren med att fundera på Volontaire (hur maktskiftet kommer att påverka kommunikation) så hamnar man på ca 8000 timmar. Det som återstår är alltså ynka 2000 timmar… Och talang… (Vilket ju dessvärre är högst tveksamt om jag besitter.)

Mitt ”Hamburg” var alltså förmodligen paradoxalt nog Publicis… De gav mig tid att fundera. (Nu undrar jag bara var fan mitt Sgt Pepper album är?) Oavsett, -Tack för den här tiden Publicis.

/Patrick

Bilden visar fyra modeller där olika inslag av ”gratis” är nyckeln.
Modellerna är gjorda av en bloggare och är i sig själv ett bevis för den fjärde modellen: Varför ”ger” någon bort en vara (modeller till Chris Anderson tex)? Modellen visar att valutan är ”reputation” dvs det erkännande bloggaren kommer att få genom att deltaga i processen.

I Volontaire, kallar vi ”reputation” för ”identitet”. Vi hävdar dock att identitet (resultatet av ”reputation” blir identitetsbyggande) inte räcker hela vägen om man söker efter att göra saker tillsammans med sina kunder.

Vi har därför en faktor till i Volontaire och det är ”makt” (inflytande).

Vår formel lyder alltså: Makt/inflytande + identitetsbyggande = deltagande… Det betyder att vi uppmanar företag att tänka på hur de kan ha praktisk nytta av sina kunder genom att göra saker tillsammans med dem istället för ”mot dem”. Hur? -Enkelt, ge dem inflytande…

Nog om det.

En fråga som dyker upp rätt fort när man pratar i dessa termer är ”men hur kan man tjäna pengar på det?” Ja, det är helt rätt, det finns inga pengar i att ge bort allting gratis. Man kan inte leva enbart på ”reputation”.

Det är bland annat med utgångspunkt från detta som jag tänkt ut Context Content™.
Jag hävdar är alltså att ”Content is king” inte stämmer längre… -Varför?
Därför att Content i sin rena grundform är snart tillgängligt gratis för alla.

Eftersom det innebär att man inte längre kan ta betalt enbart för leveransen av content så måste det till nya värden som kan skapa den exklusivitet som krävs för att kunna ta betalt för det..

Lite så här:

Channel Content = platsberoende (fysiskt)
Live/new Content = Tidsberoende (fortfarande exklusivt content, men begränsat, allt kan inte vara live eller nytt)
Context Content™ = Emotinal (Innehåll som via tillförd kontext/tolkning fått ny innebörd och därmed helt nytt värde.)

Exempel: ”I have a dream” (trist content).
Lägg till Martin Luther king (trevlig kontext) och resultate blir helt ny innebörd = Context Content™

Det jag gillar med detta är att innehållet inte bara fått ”lite ny innebörd” utan att det har fått ett nytt högst reellt värde. Den som kan erbjuda sådana värden kommer att kunna ta betalt för dem.

Därför borde framtiden för företag att ge sitt ”content” ny kontext. Och med det menar jag lite mer än bara ”kreativ förpackning av content”.

Men det är bara en liten aspekt av Context Content™. Jag återkommer med andra.

Tills dess: Context Content™ is king.

/Patrick

Satt för någon vecka sedan och slösurfade. Trillade över ett kul jaikuinlägg. Det var ett upprop där en glad Jocke ville samla ihop ”sista låten”, du vet den där risiga balladen som stängde diskoteken på åttiotalet. För ändamålet så skapades en öppen lista sk ”collaborative playlist” i Spotify och länken till listan publicerades i Jaikuinlägget (ja, det är sånt här som gör Spotify så kul). Låtarna lades upp, diskuterades och listan blev komplett. (Ett bra exempel på varför ”conversation is king”, content is just something to talk about….) Larvigt men kul.

Tills för en vecka sedan.

Då, när listan nått sitt smörigaste cresendo så raderas den totalt av en lustigkurre. Jocke flyttar diskussionen, bloggar om det inträffade. De som engagerats av listan börjar diskutera hur det skulle ha kunnat undvikas. (Själv hittade jag listan precis efter att den raderats.) Det jag bevittnade var i praktiken produktutveckling av tjänsten Spotify, av dess användare. Där tidigare Beta-testare sysslade med samma sak, fast i stängda forum så sker detta numera oftast helt öppet. Ganska kul angående kraften med att göra saker tillsammans med människor vs det motsatta.

Det hela får mig att tänka på Clay Shirkys senaste storverk ”Here comes everybody” där han, bland annat visar på hur och vilka ”regler” som krävs för öppenhet på nätet. Utan att gå in på exakt vad som gäller (ja, du bör läsa denna bok) så visar han bland annat med hur Wikipedia via sin ”roll-back” funktion gjort revisionism och vandalism meningslös. Hans poäng är att det är mer arbets-, och tidskrävande att syssla med vandalism på wikipedia än det är att återställa (till föregående post). Lite som nolltolerans gällande grafitti (tåg som tas ur trafik direkt och därmed inte ger artisten någon publik för sin konst) har provats med skiftande framgång. Det viktiga här är alltså att det inte är en redaktör som står för ”kontrollen”, det är istället användarna, som via ett enkelt verktyg kan försvara sin Wikipedia. Smart och logiskt. Alltså: istället för begränsad ”makt”, är ofta ännu MER makt till användarna är lösningen. Kanske fler företag skulle prova samma strategi?

Tidsklipp till imorse: jag tittar återigen in på ”sista låten” listan och kan konstatera att den är fullproppad med cheesy låtar igen! Det verkar alltså att listan inte dog, motivationen förvann inte. Kanske ökade den istället? Majoriteten är snälla människor.

Själv har jag lagt upp en lista vid namn ”Crimes against humanity” där jag hoppas att den musikaliska världshistoriens vidrigaste låtlista byggs upp. Lägg gärna till din kandidat här:

/Patrick

Vi har hakat upp oss på ordet konsument en längre tid. Dels för att det stipulerar en sorts passiv person men också för att det blottar en, för oss, främmande människosyn. För några år sedan lanserades ordet ”prosumer” som ett försök att knyta ihop säcken lite. Ordet bildas av ”producer” och ”consumer” och är väl ok. Problemet är återigen dess könlösa klang.

Jerry Michaelski, mannen bakom ”Release 1.0,” skriver:

”If you look in Webster’s Dictionary, to consume is to destroy, often waistfully, as in the building was consumed by fire. So I would submit to you that we never consume a movie, or consume a phone call, or consume a news paper. What we do, if we do it right, is read an article in the news paper and think of a friend who would be really interested in the artice and forward the article to him. Or watch a movie and then the next morning, talk about the movie with colleagues as a way of building relationships and sharing what we think about it and learning more about each other. So even when we consume a meal, even when we eat something and it is destroyed or at least processed by us, we’re on a date, we’re on a job interview, we’re nourishing ourselfs, we’re not really just destroying it. And the problem with the word consumers is that it narrows us down to just that function, of us as gullets with wallets and eye balls. That’s it. That’s all treating us as consumers really thinks of us. It’s not interested in our lifes, the fact that we have a life and we’re trying to get things done and sometimes have problems and don’t want to buy the little shiny thing dangling in front of our faces but actually need some help getting things done. When you see people not as consumers but as humans, it changes the way you think about what you deliver for them, it changes the notion that you’re going to know more than they do about what they need in their lifes. It changes your relationship to them in many different ways.”

Fint sagt. Nu återstår att döpa denna nya kons… xxxxx…… till något.

…”Människor” kanske?

/Patrick

Efter att ha upptäckt, och äntligen förstått, twitter, jaiku och hela mikroblogglogiken så fick jag (givetvis via jaiku) tips om GyPSii. GyPSii är (gäsp) ännu en av dessa sociala nätverkstjänster, men med den skillnaden att det bygger på positionering. Så, om du tyckte att det var lite jobbigt att alla såg dina förehavanden på ansiktsbok så är detta din mardröm.

Hela poängen är att låta användarna dokumentera sin omvärld fysiskt…Inför andra användare. Låter det konstigt? Så här skriver de själva: ”What is GyPSii? – Create Places, locate people, Explore the world around you.” Eftersom jag inte har en enda ”friend” på GyPSii så tänkte jag att det skulle vara helt värdelöst. Så är det dock inte. Det är hur kul som helst att följa andras minst sagt surrealistiska (och ofta rätt skumma) liv i de bilder och inlägg de gör. Jag tror att om detta hade lanserats före facebook så hade detta varit störst. Det känns mer som en ”blog” fast med sociala funktioner. Kolla själv och följ några av användarna en stund.

Faktum är att GyPSii tappar lite in i en idé vi hade för ett företag i mäklarbranschen för några år sedan. Tanken var att låta boende i ett kvarter själva (via t ex en mobil app) bygga mervärden i kvarter genom att de tipsar om kvarterets guldklimpar. Drivkraften att göra detta vore givetvis pengar… Säljaren vill öka värdet på sin bostadsrätt via att visa vilket trevligt kvarter den ligger i. De boende skulle genom detta kunna tipsa varandra och därmed byggs lite ”kvarterskänsla”. Köparen får relevant info om ett område som skulle vara trovärdigare än ”mäklartexter” fyllda med adjektiv och varmluft. Mäklaren slipper skriva aptrista annonser… Alla skulle tjäna på det. Dessutom ganska kul att marknadsföra. ”Win-win” (som vanligt med Volontaire) med andra ord.

Som bonus skulle söndagspromenaderna för resten av oss kunna bli ganska trevlig. Var ligger det bästa fiket i Vasastan, enligt de boende? etc etc… Det som krävs är givetvis någon enkel form av positioneringsteknik (till exempel GSM-triangulering som redan finns) och en gnutta fantasi.

/Patrick

En vecka in i 2009 och här är dom: listorna som avhandlar vad vi kan förvänta oss av 2009 i form av teknik och mediatrender. Det är konstig framtidsläsning. DN publicerar en lista på mediatrender som kommer att gälla. Problemet är att nio av tio trender som räknas upp, har i princip redan inträffat. Vi får t ex reda på att Spotify snart får genomslag. (Bredbandsbolaget har tryckt på att man bjuder på Spotify i reklamfilmer ett bra tag nu…) Men vad vet jag, DN:s läsare kanske inte tittar på TV. Eller så fungerar TV reklamen ännu sämre än t om jag trodde.

Vidare tipsar DN om att vi borde förbereda oss på fler kampanjer som går vägen via de sociala nätverken samt bloggar. Man hänvisar till den elegante Obamas presidentkampanj och tror sig se mer av dessa strategier i detta år. (-Jo, det kan nog inträffa…) Man siar om hur tidningarna kommer att utmanas av nätet ett halvår efter att Schibstedt i princip redan slagit ihop redax på papperstidningen med nätutgåvan av den samma.

Veckans affärer vill inta vara sämre. Man listar ”10 heta tekniktrender”. Att bookmarka den artikeln måste vara årets mest meningslösa sysselsättning om man inte lider av svårartad 2008 nostalgi. ”Summering av 2008″ känns som en bättre rubrik.

Faktum är att det vore roligare om de just gjorde det, summerade förras årets genomslag.
Om de t ex ville förklara hur Spotify via en ganska smal grupp av betatestare blev höstens självklara snackis så vore det intressantare. Minns någon de breda kampanjerna för Spotify eller Facebook? Nej, det gör ingen. De gick nämligen inga. Kampanjerna sköttes av mig och dig via våra egna nätverk. Samma gäller ”bloggbävningen” kring FRA och senare IPRED.

Istället löste dessa produkter enkla mänskliga behov. I ena fallet levererades total tillgänglighet till nästan all världens musik gratis (Spotify). I det andra fallet ville vi få vår röst hörd så då gjorde vi det. I vår kanal (FRA debatten). I det tredje så fick vi chansen att prata med varandra, och gamla vänner på ett nytt sätt. Enkelt. PR och hype var några av effekterna. (Nästan en miljon svenskar i gruppen ”Sweden network” på facebook, hyffsat genomslag.) Lyckad kommunikativ insats skulle man kunna också kunna se det som.

Slutsurat. Nu lite flum. Men snäll flum:

I fredags så säger Rasmus till mig att han hört en intervju med Imre Kertész, nobelpristagaren och författaren till boken ”Mannen utan öde”. Imre berättade att det som förvånat honom mest under sin tid i koncentrationslägret inte var ondskan. Den var fullkomligt logisk och ett självklart resultat av kontexten i lägret. Det som förvånade var istället de märkliga handlingar av godhet och omtanke. De goda handlingarna, var för den unge Imre oförklarliga och kunde inte härledas till enkel logik eller kall rational. Rasmus menade att lite så kan man se på konventionell reklam. Den är resultatet av logiska, rationella regler och därför är det inte konstigt att den ofta blir….

/Patrick

Första veckan på VÅR nya byrå (ok, snarare tre dagar).

Det började med en lätt förvirrad flytt i helgen och fortsatte på måndagen med byråns första ”måndagsmöte”. Så långt konventionellt och förutsägbart alltså. (Det här med måndagsmöten känns lite väl analogt…)

Vi sitter runt ett stort bord, provisoriskt byggt av gamla bokhyllor från H&C. Det är dessutom flyttlådor mest överallt. Det ser intressant ut. Men det känns bra. Mammalediga Malin är saknad men dyker givetvis in och hälsar på. Sanna avslöjar riktigt goda nyheter (!). Ett mail ifrån den nya kunden dimper ner. Dom meddelar att vi (ja, snarare Hahn ”heavy industries”) är bäst.

Vi är bara nio personer ännu, men vi har, enligt vårt sätt att se det, 9.2 miljoner kollegor. (Eller sex miljarder beroende på hur pretto vi orkar vara.)

Vi sitter och pratar om Volontaire. Vad det är och vad det inte är.

Vad är Volontaire? Det är en byrå. Förmodligen kommer vi att kallas en reklambyrå. Volontaire är dessbättre också ett synsätt, en metodik och en filosofi. Egentligen skulle jag vilja kalla det en ideologi men det är för knepigt att förklara.

Vad är Volontaire inte? Det är inte en religion. Inte heller något ”nytt” i den mån att vi uppfunnit något. Det är inte någon ”sanning” för evig tid. Det är inte heller ”DYI”, ”C-gen marketing”, ”Web 2.0 com”, ”Permission marketing”, ”Halo marketing”, ”buzz marketing”, ”viral marketing”, ”Brand engagement”, ”branded content”, ”Consumer Content”…

Volontaire är erkännandet av det vi ser omkring oss: Maktskiftet. (Den som beskriver det bäst är Clay Shirky i sin senaste bok ”here comes everybody”. Karln är ett geni.)

Om ”information är makt” och alla har fri tillgång till den… borde inte det leda till en del förändringar i hur företag kommunicerar? – Jo, just det, förmodligen… Volontaire tar avstamp i detta erkännande.

Vår ideologi omfattar tre nivåer:

Människor enligt Volontaire:

Vi har har öron men gillar också att bli hörda. Vi har har ögon och vill också bli sedda. Vi har har en mun och vill få uttrycka oss. Vi har alla har en hjärna och gillar därför inte att bli behandlade som idioter. Vi har alla har ett hjärta som behöver fyllas. Vi är dessutom i grunden sociala varelser som vill varandra väl…

Samhället enligt Volontaire:

Information är makt. Information är idag tillgänglig för nästan alla. Hela världens befolkning har börjat kommunicera och interagera med varandra. De utbyter information. Det får underbara omdanande konsekvenser för alla befintliga maktstrukturer. Revolution.

Företag enligt Volontaire:

Eftersom vi har tillgång till information på ett sätt som vi aldrig tidigare haft, ifrågasätts också budskap och köpta meddelanden i en helt ny utsträckning. Informationsmonopolen som företag och media hittills besuttit har fallit. Företag borde därför bejaka sina kundernas intresse, engagemang och se det som en viktig tillgång. Men engagemang kan inte köpas, bara förtjänas.

Tja.. typ så.

/Patrick